Frosten är ett faktum och därmed också den kommande vintern.
Det är minusgrader när jag promenerar till skolan och den lite tjockare höstjackan har åkt fram ur garderoben.
Men jag kan ändå inte låta bli att njuta av solen som skiner på mig.
Den sol som snart försvinner från oss och lämnar ett stillsamt mörker.
Jag uppskattar de sista strålar solljus som värmer min rygg och som tinar nattens frost.
Jag har lärt mig att uppskatta det där lilla extra runt omkring mig - inkluderat den underbara naturen.
För så som jag och Amalia diskuterande under vår vandring längs Skridfinnarleden;
man kan inte komma naturen närmare än så här.
Och en natur som finns här uppe finns ingen annanstans. Unikt.
En av de få saker som jag uppskattar med Kalix är närheten till en helt ny värld.
En plats att njuta, ta det lugnt och inte tänka på någonting alls.
En sådan plats hittade jag inte i Stockholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar