Ensam i den hårda världen

En ensam blomma som hittade sin plats mitt i vår stenhäll.

Frälsaren

Sushi. Rå fisk, sjögräs och en andra massa konstiga grejer. Aldrig trodde jag att jag skulle tycka om det.

Men efter att jag flyttat till Umeå (där alla verkar tycka om det) så har jag fått ge maträtten en chans, eller två.

Efter 3e gången så var jag frälst. Vilka smakupplevelser!

Igår så halkade jag in på ett bananskal till en jättetrevlig sushi-kväll. Vi gjorde egna och dem blev så fina!

Att man även äter maten med ögonen har nog aldrig haft så stor betydelse som igår.

Dem blev så himla fina och himmelskt goda.

Om ni vill bli bra vän med mig så är det bara att bjuda in till matlagning. Ingenting är nog så trevligt som att

laga mat i goda vänners sällskap och sedan äta tills man spricker. 

Ett litet tips bara..

Att lära sig leva

Tiden går men det vanliga livet består (?).

Det känns som om jag kan komma ut ur mitt ide nu. Ljuset framträder och det känns som om livet precis har börjat.
Varför denna plötsliga lycka?
 Kanske för att jag spenderat en helg tillsammans med min fina vän, kanske för att jag har börja träna igen, kanske för att jag denna termin redan lärt känna en massa nya fantastiska människor, kanske för att jag har en underbar familj och kanske för att jag har hittat min själsfrände (om man nu får säga sånt utan att bli tagen som historiens största toffel).

Ibland behövs det inte mycket för att komma på banan igen, börja se framåt och ta tag i saker.
Har nyss promenerat i solskenet med min andra fina vän, sånt som kan göra en mycket gladare.

Det är de små sakerna som räknas. Sånt som man så ofta glömmer bort.