Tid att andas ut

Studentens dagar är förbi och nu blev man plötsligt vuxen på riktigt.
Var tog tiden vägen? Nu sitter jag här och sliter av mig håret i frustration; vad händer nu!?

En underbar resa till Kreta med det roligaste gänget blev den bästa möjliga uppvärmningen inför studentveckan.
Tyvärr slutade resan inte lika kul då min kamera blev stulen på Arlanda. Tungt och mycket ledsamt.
Tur i oturen så har jag alla bilder sparade, men jag hade ju även velat ha kretabilderna i mitt förvar.

En bal på Folkets hus, vars arrangemang jag inte tjoar över, svepte även den förbi.
Sedan står vi plötsligt där på flaket och svär oss hesa över att friheten äntligen är vår.
Vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra!

Nuförtiden stiger jag upp 05.30 och pallrar mig till jobbet. I tre veckor till ska jag slita.
När min junilön kommer ska jag köpa mig en vanlig b-digitalkamera för att sedan i höst (efter en fet månadslön) köpa tillbaka min käraste systemkamera.

Livet är ändå gött och jag gillar skånska militärer. Punkt slut.

Slutspurt

Det känns så fruktansvärt trist att blogga nu när jag inte kan lägga upp några bilder,
eftersom min egna dator ligger i koma.

Men en liten uppdatering om livet just nu är väl helt okej ändå?
I tisdags körde jag mitt tredje spinningpass och det går verkligen bara bättre och bättre!
Till veckan kommer mina cykelskor och träningsskor, så nu kan jag känna mig professionell på riktigt.
Imorgon har jag centerutbildning, så jag kommer inom en väldigt snar framtid hålla mina egna spinning/center-pass.
Har tyvärr åkt på en ganska trist förkylning men den ska puts väck har jag bestämt.
Har verkligen inte tid att vara sjuk. Inte när man har ett jobb som mig.

Trots att vi är ledig i några dagar så är det något som jag verkligen inte är, ledig alltså.
Har kilotunga uppgifter att avverka en efter en, men det är bara att bita i det sura äpplet.
Jag har hela tiden vår kretaresa i huvudet och nedräkningen har börjat.
I två veckor till ska jag kämpa och jag ska dessutom få asbra betyg på det som är kvar, har jag bestämt.
Snart är det över och jag längtar så.

Nästa år i Jerusalem. Shalom.

Långt, men ack så roligt inlägg

Gott folk, jag har en ytterst rolig historia på lager som jag måste få dela med mig av.

Igår bestämde jag och Amalia oss för att köra skoter i Korpik-området, det var ju trots allt underbart väder.
Sagt och gjort, vi packar våra grejer, tar på oss hjälmarna och kör iväg.

Jag hade en slags åkmadrass fastspänd på ryggen, jag var i princip korsfäst och Amalia
hade i sin tur en välpackad ryggsäck på sig. Vi hinner känna vinden i håret ca 50m,
då kommer första bakslaget. Vi gräver ner oss djupt i pudersnön med skotern och båda
flyger av den, likt man flyger av en skenande och sparkande tjur.

Vi får börja gräva och håller på med detta i ca 20-30 min innan Amalias far kommer och
hjälper oss arma kvinnor lös. När Ola själv ska köra skotern till spåret så hinner han
med att köra på en sten, vilket ger en effekt liknande om man kör på en ramp, och han
gör därmed ett riktigt coolt stunt-skoter-hopp. Men det där hade han ju planerat!

När vi hade kommit på spåret så skulle vi köra mot skogs, men vi hinner inte långt förrän
Amalia börjar ropa "HOPPA AV!" och jag känner hur skotern åker längre och längre ner i backen,
så självklart hoppar jag av skotern med madrassen på ryggen som plötsligt blev användbar
som ett par vingar.
När jag sedan tagit mig upp på skotern igen och vi kommit in i skogen så fastnar vi självklart igen,
svordomar hägrade och vi började bli riktigt irriterade, men än är det inte slut.

Vi tog oss ytterligare en bit in i skogen när vi fastnade igen. Och där satt vi i 1,5h.
Det började bli mörkt, vi fick lite sällskap av ett par renar som dumförklarade oss och lämnade
oss lika fort som de hade kommit. Vi kämpade och slet och fick tillslut upp skotern.

Efter detta fastnade vi ytterligare 5 gånger. Tillslut så fick Amalia köra sista biten själv och
jag fick pulsa i djupsnön själv i mörkret (läskigt). Men vi överlevde.
När jag räknar ihop de totala gångerna vi fastnade så kommer jag upp i 10 gånger. Och då hade vi knappt kört 1km.

Vi var ute i 4h, varav 3.45h vi satt fast och försökte gräva oss lös. Det var ett jävla före igår och
vi är så invalida av värk i kroppen idag att det förmodligen inte blir så mycket gjort.
Jag vill dessutom påpeka att detta scenario inte inträffade "bara för att vi är tjejer",
utan för att vi körde när det var 1,5m kall pudersnö. Inte det bästa kanske.

Nåväl, om ni någon gång fastnar med skotern så vet ni vilka ni ska ringa!

Här satt vi fast med skotern i 1,5h. Men vi tog ju ändå en fikapaus mitt i allt också.

Jag försöker med min kroppstorlek demonstera hur mycket snö vi har skottat. Dessutom är jag ganska glad eftersom vi kom loss tillslut.

Amalia blev så glad så hon var tvungen att sätta en snöklimp på skallen.

A cold one

När jag känner att det börjar gå trögt att plugga, när växtens delar och cellmembranet inte

riktigt fastnar där uppe i huvudkontoret, då tittar jag på såna här bilder.

Medelhavsvärme och en stor kall, är det inte härligt så säg?

Jag hoppas det blir mycket värme och många kalla när NV/TE är på språng där i början av juni.

THIS-IS-IT

Inte länge kvar nu tills jag träffar dessa människor igen!

Imorgon reser jag söderut. Jag ska bo på pensionat Roos tillsammans med två andra guldklimpar.

Jag kan med en stor lättnad nu berätta att min efterlängtade klänning kom idag.

Den sitter som en smäck! Jag kommer verkligen vara prinsessa för en dag på torsdag.

Sminket fixas på Make Up Store innan prisutdelningen och sedan börjar den stora festen.

Vi kommer antagligen hålla igång in på småtimmarna och sedan är det dags för luciatåg.

Elin som jag bor hos ska nämligen vara med i flera luciatåg (tv-sänt) och jag ska mysa backstage.

Idag ringde Kuriren och ville göra ett repotage med mig om forskarskolan samt Nobelfirandet.

Jag ska fota lite vackra bilder på mig själv bland alla nobelmänniskor som sedan ska vara med i tidningen.

Vilken uppståndelse! Vem trodde detta?

Som Linda Isacsson brukar säga; Det kommer bli succé!

And the winner is..

Nästa vecka smäller det!

Jag åker ner till hufvudstaden för att spendera fyra dagar där.

Torsdag 10:e december; Nobeldagen.

Jag ska tillsammans med min forskarklass delta vid prisutdelningen i Konserthuset.

Sedan blir det en underbar middag hos Läkarsällskapet och sedan delta i den officiella

efterfesten på KI, Nobel Night Cap.

Klänningen är fixad. Skorna är fixade. Accesoarerna är fixade.

Vad är väl en Nobelfest? Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles... alldeles underbar.

Jag har tjingat boende hos Elin i Bromma. Johanna kommer också spendera en natt med oss där.

Jag ser fram emot detta så otroligt mycket!

Hur mycket har jag inte längtat efter dessa människor?

Ordet börjar bli uttjatat, men jag använder det ändå; UNDERBART!

My favourite chinese picture

Jag älskar denna bild. Så mycket kultur, oförståelse och så mycket rädsla på samma gång.

Den stora frågan är ju vad handen med risskålen gör där.

Lovely China / I miss all this

Jag saknar detta; gemenskapen med klassen, nya människor, att åka buss i hur många timmar som helst,

de rostade jordnötterna, frukosten på TCM, chipsen med fisksmak, varma koppen varje morgon, risgröten, de söta barnen,

apotekets irriterande sång (internt), Tinas dåliga engelska, Mats artikulering, marknaden, de flådda djuren på gatan,

mandarinerna, OREOS, glassen gjord av ärtor, de jobbiga kinesiska sångerna, dansen och t.o.m. kycklinghuvudlukten!

Uppiggande färg

Så här vackra blommor växte i buskarna på hotellet.

En helt vanlig dag som sjukskriven har passerat.

Några avsnitt av Beverly Hills har rullat på tvn, originalet så klart.

Jag har druckit min röda-triangel-hostmedicin och ätit voltaren för att lindra smärtan från stygnen.

Jag knaprar piller hit och dit känns det som.

När jag har feber så kan jag omöjligt göra någon sorts seriöst skolarbete - förutom läsa böcker.

Så trots mina slöa dagar hemma så har jag inte fått gjort varken fysik eller matte

som jag börjar känna en enorm panik inför.

Jag kan säga så här - jag vet vad jag kommer göra i helgen.

Ta det med ett leende på läpparna

Under min vecka i Ayia Napa så provade jag på SATS olika träningar på hotellet.

Jag trivdes verkligen som fisken i vattnet!

Hur som haver, jag kom till dagen då Afro stod på schemat.

Jag har varit på TC:s version av Afro men fastnade inte riktigt för det,

det var inte så pass svettigt som jag vill ha det.

Detta är en helt annan historia.

Passet som SATS gjort program för var makalöst jobbigt!

Ni som tränar med mig vet att jag har väldigt lätt för att svettas om benen.

Även kallad Bensvetten.

Att träna i en lokal med inte fullt fungerande AC och det är 31 graders värme utanför,

då svettas man kan jag säga!

Och jag kan säga att jag aldrig varit med om så mycket bensvett, någonsin!

Afro dansar man barfota, därför rann svetten ner på fötterna och på golvet.

Att dansa på ett blött golv är inte alltid det bästa, om man säger så.

En rörelse var att hoppa framåt och landa på ena foten med en jäkla kraft.

Hoppade gjorde jag, men landade dock inte på foten.

Jag landade på rumpan och gled ända fram till speglarna.

Den blommiga Afro-inspirerade kjolen jag hade hamnade på sniskan

och jag visade hela härligheten.

Jag halkade och gled på min egen svett - bokstavligt talat.

Då är det tur att man är en sån person som kan skratta bort saker som detta

och inte gå och gömma sig i en mörk vrå.

Jag lättade upp stämningen och alla skrattade - passet blev lite roligare tack vare mitt missöde.

Soon I will be gone

14.30 imorgon avgår planet från kalla Norrbotten till varma och härliga Cypern.

Just nu håller jag på att gå igenom kläder. Jag är fast besluten vid att inte

ta med mig för mycket - vilket jag oftast brukar göra.

Jag måste verkligen börja tänka effektivt.

En hel veckas avslappning väntar mig, mamma och Beatrice.

Fast innerst inne så hoppas jag att det blir mycket träning (hotellet samarbetar med SATS).

Avslappning är ju olika för alla.

Jag säger nu adjö. Nästa gång ni ser mig lär jag vara ännu prickigare i ansiktet.