Han såg på mig och gav mig skönhet,
och jag tog den som min egen.
Lyckligt svalde jag stjärnan.
Jag lät mig uppfinnas
som en avbild av speglingen
i hans ögon. Jag dansar, jag dansar
med plötsligt fladdrande vingar.
Bordet är ett bord, vinet är vin
i glaset som är ett glas
och står stående på bordet.
Bara jag är imaginär,
så imaginär att man inte kan tro det,
imaginär så att det blöder.
Jag säger vad han vill:
att myror dör av kärlek
under maskrosens stjärnbild.
Jag svär på att en vit ros,
som bestänkts med vin, kan sjunga.
- Wislawa Szymborska, Utopia 1996
Ser ni sammanhanget?
Förstår ni budskapet?
Kan ni läsa det mellan raderna?
Jag är helt blank i skallen efter denna dikt.
Det är nog bara Göb som kan tolka dikter som denna.
Jag tolkar det som att personen har haft ett svårt liv, särskilt när denne var runt 40-50.
SvaraRaderaHon är egentligen en fladdermus, och det är därför som hon uppelever det som "plötsligt" med fladdrande vingar. Hon är nämligen psykiskt sjuk och tror att hon är en människa, pga den höga vinkonsumtionen. När hon säger att den vita rosen kan sjunga, menar hon duvor, för när de kvittrar så tycker fladdermusen att det är som rosor för hennes öron.
Men det är bara min tolkning.
Jag ska fråga emilia någon dag hur hon tolkar detta ;) Jag känner mig såhär -_- efter jag läst den, fin men ofattbar
SvaraRadera