Dear friends

Hjälp mig att vinna, rösta på min bikini här!

Var inte min bikini hyfsat snygg ändå? Kom igen nu.

Havtornsberoende

Nu har jag än en gång börjat med att pimpla havtornsdryck.
Tränade i fredags och kunde spela match både lördag och söndag (som båda förövrigt
slutade med vinst) men idag vaknade jag med rivig hals.
Jahapp, jag som hade tänkt börja hårdträningen nu - men icket.
Så nu sitter jag här igen och överdoserar c-vitaminintaget och jag ska hålla
alla tummar och tår för att vara i form imorgon.

Det vankas nämligen en fet skidtur imorgon med Idrott B - 1,5 mil!
Ska bli kul att se hur många gånger jag ramlar den här gången, kanske 23?

Anxiety

Min förkylning gör sig hela tiden påmind och jag har nu dryckit ca 1 liter havtornsdryck
i hopp om att bli frisk och kunna träna snart igen. Jag känner mig nästintill handikappad
när jag inte kan träna och leva som jag vill - jäkla förkylning.

En gnutta ångest har banat väg i mig. En ångest inför framtiden.
Vad ska jag läsa? Vad ska jag bli? Vad är bäst för mig?
Jag har bläddrat igenom utbildningskataloger hundratals varv och
hittar hela tiden nya kurser som jag vill läsa, men vem har all tid i världen?

Jag tror jag ska ta ett sånt där krumelurpiller, för jag vill inte bli stor riktigt än.
Inte idag i varje fall.

week - END

Jahapp, det var den helgen det.
Längdskidor hit och längdskidor dit är väl allt jag kan säga om helgens aktiviteter.
Jag är väldigt stolt över mig själv att jag inte har sovit bort detta lov,
som jag gjort så många andra lov (jullovet). Jag har dessutom gjort det man ska göra på ett sportlov, d.v.s. sporta.

Lördagkväll spenderades under en bar och stjärnklar himmel, runt en eld
vid Rudträskbacken. Tillsammans med ett härligt gäng och några koppar
varm och lika härlig glögg avverkades fort några roliga timmar.
Jag kan väl erkänna att det är vid stunder som dessa som jag uppskattar Kalix,
men de är tyvärr alldeles för få för att jag ens ska överväga att stanna.

Vad kan mer sägas? Jo just det, Simon har aldrig varit bitter.

Nu har ni ett ganska meningslöst inlägg att läsa, varsågoda!


Så här glad är jag för tillfället, jippie!

Så att säga

Bildbevis. Här står vi tre livs levande (och kisande) tjejer på längdskidor. Igår var första gången jag åkte skidor på 5 år. Hur det gick? Förvånansvärt bra.
(Bilden bevisar även att Beatrice snart har vuxit om mig).
____________________________________________________________________________________________________________________________
Denna sportlovsdag bjöd på en grå himmel och snöfall. Perfekt, tänkte jag, och grävde fram fysikboken.
Det är dagar som denna man ska vistas inomhus och göra bort alla tråkiga saker, för nu har jag nämligen resten av lovet ledigt!

I och med att jag suttit med näsan i boken större delen av dagen så behöver jag få ut lite energi.
Därför kan det inte bli bättre än ett Spinning/Center-pass i början av kvällskvisten,
som sedan avslutas med motionssim tillsammans med mina vänner pensionärerna!
Förhoppningsvis blir det lite sånt där roligt prat i bastun om vilka sjukdomar man har, hur lederna mår, ryggen, barnbarnen o.s.v. (internt).

Lov(ely)tisdag

Strålande solsken och en ynka minusgrad, hur spenderar man dagar som denna?
Jo, inomhus med näsan i en massa skolböcker. Om det är kul? Nja, vill jag väl inte påstå.
Fast när jag fick sällskap av mina wingmen (Simon&Viktor) så blev allting lite roligare.
Fysikplugg på kalixmål kombinerat med fika brukar ju bli en succé.

Just nu väntar jag på dagens rätt (brown beans & pork) och ser How I Met Your Mother.
Efter det blir det rusningstrafik, för då är det tid för ett spinningpass och sedan basket.

Så här glad och lycklig ser jag alltid ut innan träning. Eller?

Långt, men ack så roligt inlägg

Gott folk, jag har en ytterst rolig historia på lager som jag måste få dela med mig av.

Igår bestämde jag och Amalia oss för att köra skoter i Korpik-området, det var ju trots allt underbart väder.
Sagt och gjort, vi packar våra grejer, tar på oss hjälmarna och kör iväg.

Jag hade en slags åkmadrass fastspänd på ryggen, jag var i princip korsfäst och Amalia
hade i sin tur en välpackad ryggsäck på sig. Vi hinner känna vinden i håret ca 50m,
då kommer första bakslaget. Vi gräver ner oss djupt i pudersnön med skotern och båda
flyger av den, likt man flyger av en skenande och sparkande tjur.

Vi får börja gräva och håller på med detta i ca 20-30 min innan Amalias far kommer och
hjälper oss arma kvinnor lös. När Ola själv ska köra skotern till spåret så hinner han
med att köra på en sten, vilket ger en effekt liknande om man kör på en ramp, och han
gör därmed ett riktigt coolt stunt-skoter-hopp. Men det där hade han ju planerat!

När vi hade kommit på spåret så skulle vi köra mot skogs, men vi hinner inte långt förrän
Amalia börjar ropa "HOPPA AV!" och jag känner hur skotern åker längre och längre ner i backen,
så självklart hoppar jag av skotern med madrassen på ryggen som plötsligt blev användbar
som ett par vingar.
När jag sedan tagit mig upp på skotern igen och vi kommit in i skogen så fastnar vi självklart igen,
svordomar hägrade och vi började bli riktigt irriterade, men än är det inte slut.

Vi tog oss ytterligare en bit in i skogen när vi fastnade igen. Och där satt vi i 1,5h.
Det började bli mörkt, vi fick lite sällskap av ett par renar som dumförklarade oss och lämnade
oss lika fort som de hade kommit. Vi kämpade och slet och fick tillslut upp skotern.

Efter detta fastnade vi ytterligare 5 gånger. Tillslut så fick Amalia köra sista biten själv och
jag fick pulsa i djupsnön själv i mörkret (läskigt). Men vi överlevde.
När jag räknar ihop de totala gångerna vi fastnade så kommer jag upp i 10 gånger. Och då hade vi knappt kört 1km.

Vi var ute i 4h, varav 3.45h vi satt fast och försökte gräva oss lös. Det var ett jävla före igår och
vi är så invalida av värk i kroppen idag att det förmodligen inte blir så mycket gjort.
Jag vill dessutom påpeka att detta scenario inte inträffade "bara för att vi är tjejer",
utan för att vi körde när det var 1,5m kall pudersnö. Inte det bästa kanske.

Nåväl, om ni någon gång fastnar med skotern så vet ni vilka ni ska ringa!

Här satt vi fast med skotern i 1,5h. Men vi tog ju ändå en fikapaus mitt i allt också.

Jag försöker med min kroppstorlek demonstera hur mycket snö vi har skottat. Dessutom är jag ganska glad eftersom vi kom loss tillslut.

Amalia blev så glad så hon var tvungen att sätta en snöklimp på skallen.